anxiety flooding my veins
Jag pratar nästan inte alls om min ångest längre, jag får ofta höra att om jag inte nämner det kommer jag inte tänka lika mycket på det och på så sätt kommer den inte finnas. Men den finns, varje dag. Det ända som gör att jag inte har mina riktiga ångestattacker längre är medicinen, men lik förbaskat så finns den. Jag känner den hela tiden.
Nu, precis nu, har jag ångest och en stark impuls att ta på mig träningsbyxor och joggingskor och leta mig ut i full fart framåt. Springa tills jag spyr, eller svimmar. Detta handlar om exakt samma sak som det alltid gör, och jag hatar verkligen det här. Jag vill inte ha det så, men jag har ingen aning om hur jag ska bli riktigt frisk. Ska jag leva med att ständigt hata mig själv, men att kroppen mår bra? Är det vad det handlar om? Det är inte bara tankarna som blir galna av att hata varje bit av sig själv.
Jag kan vara jätteduktig, och bara fortsätta le och säga att allt är jättebra, fortsätta äta mina fyra måltider om dagen utan protest. Men man byter ut en ångest mot en annan, eller hur?
Nu, precis nu, har jag ångest och en stark impuls att ta på mig träningsbyxor och joggingskor och leta mig ut i full fart framåt. Springa tills jag spyr, eller svimmar. Detta handlar om exakt samma sak som det alltid gör, och jag hatar verkligen det här. Jag vill inte ha det så, men jag har ingen aning om hur jag ska bli riktigt frisk. Ska jag leva med att ständigt hata mig själv, men att kroppen mår bra? Är det vad det handlar om? Det är inte bara tankarna som blir galna av att hata varje bit av sig själv.
Jag kan vara jätteduktig, och bara fortsätta le och säga att allt är jättebra, fortsätta äta mina fyra måltider om dagen utan protest. Men man byter ut en ångest mot en annan, eller hur?
Kommentarer
Trackback
