i cannot maintain a semblance of normal anymore, i'd rather feel pain than try to fit in with you anymore




and even though you died today, nothing is erased

Hallå! Gud vilken dryg dag och helg, haha. Dålig uppdatering, men har liksom inte haft nåt att skriva om. Tråkigt värre. Var iväg en kortis och träffade Karima, sen har jag läst klart "Mamma sa att jag var sjuk" nu, gjorde aldrig det tidigare. Jättehemsk bok. Usch, i början tyckte jag att det var jobbigt och läskigt liksom, men nu när jag läst ut den och smält den under några dagar är det verkligen hemskt. Så där "nu-gråter-jag" hemsk nästan.

Den handlar om Julie Gregory vars mamma har "MBP" vilket betyder att man forcerar sjukdom på sitt barn, ofta innan förskoletiden och med åren blir det värre och värre. I ungefär 25% av de fall som upptäcks, så har redan andra barn dött i familjen till följd av de betingade sjukdomarna. Mycket mediciner som inte behövs, operationer etc. som till sist dödar barnet. Jättejobbigt att läsa om, men samtidigt är jag så intresserad av ämnet nu så jag har läst runt lite. Jag läser ju inte psykiatri för ingenting, liksom. Läs boken i alla fall!



my promise is i will hurt you





i'm feeling strong and i'm movin' on

"Tystnaden är det största sveket". Jag har just kollat på Det blir bättre, jag är en sucker för alla former för program som går till att hjälpa barn som mår dåligt, på olika sätt. Just den där meningen "Tystnaden är det största sveket", stämmer så sjukt bra. Det värsta som jag varit med om var alla de gånger vi blev utelåsta från klassrummen och fick skäll för att vi kom för sent. När de försökte fälla krokben på oss i korridorerna, mitt framför lärarna. När de slängde stenar efter oss, öppet på skolgården. När de klottrade på skåpen, stoppade tuggummi i låsen, skrek efter oss. Allting mitt framför näsan på rektor, lärare, elever. I tre år slogs våra föräldrar för oss, men alla fortsatte bara att hävda att de inte visste något, att de inte såg. Det blir bättre. Det gör det, men det krävs någon som slåss för en. Jag hade mina föräldrar, men alla har inte sina föräldrar. Ni som bara står och tittar på, det är ni som skadar mest.

Mitt i alla detta råkade jag även klicka in mig på en Thinspoblogg, himla sjukt att tänka sig att det varit jag en gång. Jag knäppte jättemånga sånna bilder, men det är så sjukt att tänka sig idag. Vilken flashback kväll det blev. Säger nog godnatt på bloggen nu, ska kika på tv och vänta på Fredik. Hörs imorron!

this dream i had my a slave of my passion



if i survive i'll fly from here

Godkväll! Har pratat med mamma en stund. Jag försöker att inte skriva så mycket om det, utan att ta allt med mamma och pappa istället och verkligen prata med dem, men just nu måste jag verkligen säga att jag är djupt oroad för min syster. Hon är sjuk, jättesjuk, men vi vet inte riktigt hur sjuk. Vi får inga konkreta svar på vad det kan vara, vilket är djupt frustrerande och jag blir så arg på hennes läkare som inte förstår att prata så att hon förstår vad som händer. Jag vet inte om det är ironsikt eller komiskt, men uppgiften vi håller på med nu handla ju just om kommunikation och pedagogik. Ett citat som jag har fastnat för som är klockrent för alla som jobbar inom sjukvården är "Först förstå och sedan göra sig förstådd", min systers läkare måste ha missat det.


"Jag-budskap är ett sätt att återta den frihet som vi har inför att leva. Att vara medveten om att vi väljer i varje stund, hur vi tolkar det som händer oss, och att det påverkar våra känslor och det vi gör"

nothing hurts my world, just affects the ones around me

Hallå! Tog en låång och varm dusch, behövde det. Sen insåg jag att Fredrik har med sig hårfönen.. Så jag måste vara uppe någon timme till innan håret blir torrt, haha. Tur att jag inte börjar förrns 10:15 imorgon. Just nu kollar jag på Kvällsöppet som pratat om mobbing, och jag blir fan arg när jag hör hur vissa pratar! "Jag har aldrig fått uppfattningen om att vi lärare skulle ignorera mobbing", in my ASS alltså. När jag gick på högstadiet var jag väldigt mobbad, och det hände framför lärare men ändå hävdade de att de inte visste något. Alla möten, alla extra samtal, och ändå så var jag och mina två tjejer mobbade tills dagen vi slutade. Yea right att mobbing skjöts snyggt idag.

Bara den som blivit mobbad kan säga hur systemet faktiskt fungerar, inga fina papper visar hur det i praktiken ser ut.


done looking for the critics, cause they're everywhere

..Oj, sentimentala Emily kom fram alldeles nyss; såg Pinks video till Fucking perfect, och shit vad jag började böla när hon ställer sig på vågen.



i'll never be good enough, you make me wanna die

..Har lite kvällsångest just nu. Eller inte ångest, för det kan jag inte ha med medicinen. Men någonting som skulle kunna vara ångest, om jag inte haft medicinen. Men i alla fall. Nu vet jag varför jag inte vill bo ensam i alla fall, jag skulle bli knäpp. Har liksom ingen lust eller energi till något. Och till råga på det så har jag snart slut på medicin, men jag har inte fått någon remiss till ny läkare än. Blir sjukt ledsen om jag måste börja om med medicinen, igen. Och jag orkar inte vara utan den heller. Lite lustigt hur bra man kan må av två tabletter, och lika dåligt utan. Jag hatar att det är tre månaders väntetid som max, för det är alltid precis på sista dagen som man får träffa- men den här gången ser det ut som om jag måste vänta längre än tre månader och stå utan medicin om två veckor. Känns piss. Piss. PISS.


the sickness that you are, the plague that make me starve

Hallå! Puuh, min mensvärk är inte att leka med idag xD Hoppas att det släpper under dagen :P Har skrivit in allt på datorn, nu är det bara sista frågan kvar.. men den tror jag att jag väntar med tills jag kommit till Karima. Behöver diskutera den frågan, om ni fattar. Så nu ska jag börja göra mig lite klar, fixa naglar och sånt. Men jag kan inte slita mig från tv:n; Oprah har med Portia de Rossis (Ellen Degeneres's fru) som tydligen har haft anorexi och har skrivit en bok om det nu. Samtidigt som jag verkligen hatar att höra/ se/ prata om något som har med anorexi att göra, just för att det väcker så jobbiga minnen, så tycker jag att det är helt fantastiskt att människor vågar prata om det och kan dela med sig av hur det är. Jag har aldrig träffat någon annan som haft anorexi, så jag har liksom aldrig kunnat prata om det "med någon som förstår" så att höra det hon berättar är helt fantasktiskt. Otroligt hemskt, men jag känner verkligen att hon vet, hon delar mina upplevelser. Typ. Om ni fattar. Jag skrev faktiskt en krönika till Hudiksvalls Tidning alldeles i starten av min behandling om min anorexi som fick väldigt positiv uppmärksamhet. Vissa undvek det, men bland annat fick jag mail från en läkare i Stockholm som sa att han blev inspirerad av den, och en psykolog satte upp den på sitt kontor. Det var ganska mäktigt.

Hur som, way out of line, så tycker jag att man verkligen måste börja prata om anorexi och det måste uppmärksammas hur farligt det är. Och med det ska jag börja göra mig klar. Hörs senare!


this is my goodbye





This is my goodbye
But please don't say a word
I don't exist, I can't be heard
Each day is a new failure
Every trial is my master
Every step I gain I only fall back faster

This is my goodbye
But please don't try to stop me

There is nothing left
There is nothing left

It's over, please lay me to rest
Forgive me, let me go
It's my choice so please lay me to rest
Forgive me, let me go

I am no martyr
This place overwhelm me
Once again I collapse
I see no way to be free
I search for the answers
Is there no solution?
I realize my reflection
My reflection is my demon

It's my blasphemy hoping not to wake each day
It's a nightmare, sleep is freedom
You gave but it was not enough
Your strength it was not enough, it was never enough

keep holdin on when my brain's tickin like a bomb guess the black thoughts have come again to get me

Godkväll! Mamma fixar allt, bilden är nu i min ägo! :D Så nu ska jag göra dagen utmaning, håll i er nu; Det här saknar jag. Har funderat på det nästan hela dagen och kommit fram till de tre främsta grejjerna som jag saknar.

Glada hudik, klassen, lärarna, platsen, alla skratt, alla diskussioner, alla skämt, allt saknar jag därifrån. Men speciellt klassen! Okej, no offense, men jag vill inte fortsätta gå där, det är som Lena (rektor) sa; det är dax att gå vidare i livet. Och vi är klar med gymnasiet, och det känns. Men jag saknar gemenskapen som fanns i klassen. Jag kommer bara kunna titta tillbaka på gymnasiet med positiva känslor!



En annan sak som jag verkligen saknar är att spela tennis. Många som säkert inte vet det, men jag spelade tennis från att jag var 11 till att jag fick träningsförbud strax efter att jag fyllt 16, men under de åren jag spelade fanns det nästan inget annat än tennis i mitt liv. Jag mådde skit, skolan gick skit och hela världen var skit tyckte jag då, men tennisen var alltid lika rolig och jag var bra på det. I slutet fick jag spela med Hudiksvalls elitgrupp som var typ 5 killar och jag, i Ljusdal spelade jag med, ja typ en elitgrupp som också bara var killar och jag, sen fick jag även en specialtränare två timmar i veckan utöver det och jag spelade med en grupp tjejer. Ganska mycket träning kan jag ju säga. Men när jag slutade mådde jag så dåligt i kroppen att jag var glad att sluta, men såhär tre år senare vill jag verkligen spela igen! Vet bara inte om jag skulle klara av det, så jag skjuter på det en stund till...


Hann vinna distriktmästerskapet innan jag slutade.. Bland annat..


Och sen "det sista" jag saknar.. Jag saknar inte tiden alls, jag saknar gemenskapen, oss. Alla filmkvällar, när vi färgade håret, smidde planer på att spränga skolan, alla skratt, tårar, meningslösa shoppingturer.. Jag saknar helt enkelt oss. I know, allt är annorlunda idag och det kommer aldrig bli som förr, vilket på ett sätt är jättebra, men på ett sätt suger det stenhårt. Vi kommer aldrig mer vara prinsessor, men jag kommer alltid se på oss som prinsessor. Ni kommer alltid vara mina finaste prinsessor. <3

..hata mig inte för älsklingsbilden!! :'D


it waits for the day i will let it out, to give it a reason, to give it its might

Heej! Är på väg i säng nu, men ska ta dagens utmaning först; Mina rädslor. Ja, vart ska man börja? Ni kan verkligen inte föreställa er hur rädd jag är för spindlar, drömmer mardrömmar konstant om att de äter upp mig. Bara för några nätter sen drömde jag att jag var och hälsade på svärföräldrarna i deras hus för första gången och att jag trivdes jättebra där, tills jag började hitta spindlar. Helt plötsligt var de ÖVERALLT och paniken som kommer då går verkligen inte att beskriva! Jag har faktiskt skrivit en krönika om mina fobier till Hudiksvalls Tidning när jag gick i 2:an, den ligger nog någonstans i en flyttkartong. Men, hur rädd jag än är för spindlar och vatten och höjder, småa utrymmen och sånt, så finns det inget jag är lika rädd för som att förlora någon av dem jag älskar. Det är säkert jätteklyschigt i mångas ögon, men när verkligheten kommer ikapp om att det faktiskt finns en risk att (exempelvis) min syster inte finns imorgon, då gör det ont. Mycket ondare än att bli attackerad av spindlar.



i hit you and you hit me back, and we fall to the floor



En änglalik varelse, med vingar av guld

i en fantasivärld jag drömmer mig bort i
avundsjuka blandas med kärlek,
stunden jag inser att jag inte har vingar

allting faller, men inte ostadigt
min ängel räddar mig och jag mår bra
skratt klingar runt oss som dem ljuvligaste musiken

verkligheten når mig och jag blir rädd
min ängel finns inte,
och jag har inga vingar





(en dikt jag skrev under min senaste depression, för lite över ett år sedan.)

your tears don't fall, they crash around me

Hallå! Har just kommit ur duschen, ska snart gå och lägga mig. Måste föna håret dock, tycker inte om att göra det men jag tycker ännu mindre om att lägga mig med blött hår xD Haha. Dock så tänkte jag ta dagens utmaning innan, nu kommer jag köra på som vanligt igen ;D Idag är det: Ett annat ögonblick. Har funderat lite på det, för jag har så många ögonblick jag vill dela med mig av, små ögonblick är det som förgyller livet tycker jag. Bland annat är det därför som jag fotograferar. Men jag har valt ett som är väldigt känslosamt faktiskt, första gången jag hörde min absoluta favoritlåt live - Tears don't fall med Bullet for my Valentine. Som många redan vet är det min favoritlåt, och jag tror att jag hörde den första gången när jag var tretton. Sen dess har den följt med mig. Jag är väldigt knuten till olika känslor, jag får inte nödvändigtvis tankar om allting men jag får en känsla kring allting. Exempelvis när jag tänker på de barnen som svälter i Afrika så får jag en känsla, och utefter känslan formas tankarna. Hänger ni med? När jag hör Tears don't fall så får jag en känsla av kaotisk kärlek, någonting som aldrig är helt rätt, men det går inte att leva utan. Jag får en känsla som är en blandning av kärlek och förtvivlan när jag lyssnar på den här, och musiken är grym, texten är grym och sången är grym. Första gången jag hörde den live var 2008 på Metaltown, och så fort jag hörde introt till låten, kände hur publiken blev helt i extas och när jag liksom kopplade att jag skulle få höra den låten så började jag gråta. Tårarna bara rann på mig i fem minuter.  Så många gånger som jag legat nerkrypt under täcket, helt släckt i rummet, med panikångest och gråtit i förtvivlan och lyssnat till låten för att få en chans att glömma och andas.

Många tycker säkert att jag är jättelöjlig, och det är jag kanske, men det är ett ögonblick jag aldrig någonsin glömmer. Det, mina vänner, är äkta kärlek! :'D

Metaltown 2008, på den tiden var jag så skygg så jag vågade aldrig ta mig längre fram än hit. Annat är det idag!


need you to learn how to cry without darkness

Hejhej! Jag ska snart gå och lägga mig med boken, ska till Karimas ny lägenhet imorgon, ska bli kul! Trevligt att träffa tjejerna och att se hennes nya lägenhet :D Men innan jag går och lägger mig ska jag ta dagens utmaning; Min favoritfödelsedag. De flesta skulle nog sagt sin 18-årsdag, och det var absolut bland det bästa. Hade det supermysigt med familjen, Dennis och Andreas på dagen och åt världens finaste tårta! På kvällen gick vi ut, och jag hade turen på min sida för det var hårdrockskväll xD Haha, jättetrevligt var det.



Men jag måste nog erkänna att 17-årsdagen var lite bättre ändå! Jag hade ätit medicinen i några månader och det gick hur bra som hellst, jag började komma ur depressionen och började känna mig starkare i migsjälv. Jag hade gått till dietisten några månader också så jag hade ingen ångest på min födelsedag, för innan dess har jag alltid hatat att fylla år; massa mat, stå i centrum och sånt. Men den här födelsedagen var typ "starten på mitt nya liv"; ingen panikångest, ingen depression och inga jobbiga maniska episoder. Jag började må bra, fick bättre kontakt med alla, och jag började trivas med migsjälv. Så min favoritfödelsedag blir nog faktiskt 17-årsdagen!

 


what it meant to me will eventually be a memory of a time when i tried so hard

Innan jag går och lägger mig tänkte jag ta dagens utmaning; Mitt favoritminne. Har funderat över det hela dagen nästan, kommit fram till att jag har så otroligt många fina minnen som jag plockar fram lite då och då. En massa olika grejjer från gymnasiet, när jag varit på Metaltown, i Skagen och sånt. Men jag har nog kommit fram till att mitt allra bästa minne är från i våras; studenten. Precis som jag skrev då så för mig var inte det bara att ta studenten, utan det var ett bevis på att jag klarat av grundskolan, något som varken jag eller många av mina lärare trodde. Högstadiet var verkligen pest för min del, och det var en del lärare som exempelvis vägrade skicka hem skoluppgifter när jag pluggade hemma så jag hamnade jättemycket efter. Massa sånna grejjer, plus att jag blev den första kvinnan/ tjejen (whatevah) i släkten som tog studenten! Riktigt hårt slit tog mig dit, och själva studentdagen var bland det bästa jag varit med om!


bilden kommer härifrån!


you got me feeling like you're that something i've been missing

Hejhej! Jag ska snart gå och lägga mig, har ätit godis så jag har ont i magen xD Men det är det lätt värt! Tänkte dock ta dagens utmaning innan; Min första kyss. Haha, det är nästan pinsamt att erkänna det men jag minns verkligen inte. Det är så många delar från mitt liv som jag inte alls minns, "svarta hål" typ. Mycket har jag förträngt, men mycket har försvunnit av sig självt med. Däremot så kan jag säga att min bästa kyss står Fredrik för, varje morgon och varje kväll!



oh lord have mercy on my soul, for i have walked a sinfull road

Hejhej! Gissa vad jag lyckades göra?! Spendera två väldigt värdefulla timmar på ett kapitel som det visar sig att jag inte ska läsa. Hurra vad jag är bra. Skitbra eftersom att det känns som om jag inte kommer hinna ända fram till kapitel 42.. kanske fram till 38. Ja, bra där. Blir till att sitta två timmar längre inatt då! :D

Dagens utmaning; Min tro. Har jag ens någon tro? Jag har jämt hävdat att jag inte alls tror på någon Gud what so ever, att jag tror på evolutionsteorin och på människans fria vilja. Men jag har alltid kunnat förstå människor som är kristna, muslimer, judar etc. Jag förstår att man i denna värld vill ha något att förlita sig på, en tro på att det finns något gott som är mäktigare än människan. Men om det nu är en grym värld vi lever i, beror inte det på evolutionen? Det är ju tack vare evolutionen vi ser ut som vi gör, beter oss som vi gör och så vidare. Är inte min "tro" då exakt lika förkastlig som jag personligen själv tycker att religion är? Mitt svar blir här 'ja', så varför tror jag då på evolutionen? Jo, för att det är mest logiskt i ett empiriskt sammanhang, det har inte skapat så många krig som religionen, det har inte dödat så många liv som religionen, det har inte drivit oss till terrordåd för att "vi" är bättre än "er". Så i slutändan tror jag att det finns något som är gott och övermäktigt; evolutionen, så evolutionen är på höjd med kristendommens Gud.



the words you now are reading are meant for your eyes only

Hallå! Plugget går frammåt, har hunnit 1½ kapitel nu. Satsar på ~3 till innan jag går och lägger mig. Men jag blev så himla hungrig så jag behövde en paus för att värma mat. Katterna verkar väldigt glad över att jag är hemma en stund, de turas om att ligga i mitt knä och följer efter hela tiden. Supermysigt! <3

En grejj jag dock reagerar mycket på nu, för kapitlena som jag läser nu är om Autism och liknande spektrum, ADHAH och Damp, och jag känner mig så uppgiven samtidigt som fascinerad. För min syster har grav ADHD- DAMP och även en del Autismliknande drag, vilket har gjort att hon har haft det jättesvårt hela sitt liv, i stort sett, och där skolan borde ha gripit in svek de henne istället. Så nu känner jag när jag läser om detta, hur en plan formas i mitt huvud på hur man ska hjälpa henne på bästa sätt idag, men så bor hon ju inte i Sverige. >: Jag förstår henne verkligen som inte klarar av att bo där hon växte upp, just där skolan och resten av sociala hjälpmedlena har svikit henne som mest, men jag vet också att i Danmark kommer hon aldrig få tillräckligt med stöd. Frustration på hög nivå just nu!


Tidigare inlägg
RSS 2.0